Så då gav vi oss på en riktig utmaning. Amuletten från Samarkand av Jonathan Stroud. Det är första delen i en triologi om den kaxiga anden Bartimaeus. Historien utspelar sig i en värld som bär drag av vår egen, i vår egen tid, men som styrs av en magikerklass. Tröttsam frånvaro av tjejer...
Boken handlar om magikerlärlingen (och underbarnet) Nathaniel. En inte särskilt sympatisk "hjälte" vilket är skönt. Blir mindre präktigt då och lite mer intressant. Anden Bartimaeus är sarkastisk och dryg och står för de mer underhållande kommentarerna i boken. Den var svår att läsa högt. I kapitlen där Bartimaeus är berättarröst finns en mängd fotnoter och det var inte helt lätt att få flyt på läsningen när man måste infoga den texten.
Maffig bok på många sätt. Tjock, och svåra ord, men barnen tyckte den var spännande. Dottern, som är åtta år, somnade dock påfallande ofta... Nu efteråt säger hon att hon gillade den men jag tror att de långa beskrivningarna av omgivningar, det lite komplicerade språket och en inte helt lättillgänglig story fick henne att tappa koncentrationen och dåsa till. Vi lånade fortsättningen och började lite smått på den men bestämde oss faktiskt att ta en paus från Bartimaeus och läsa något annat emellan. Trots att boken fick tummen upp tror jag vi alla tre kände för omväxling.
