Skuggan över stenbänken

De flesta i min ålder (antagligen mest kvinnor) har nog läst Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. En monsterhit när den kom 1982. Jag minns att jag fick den i julklapp och gissar att den var utläst innan nyår. Det är också en bok som har fått följa med i bokhyllan genom åren, i alla olika hem jag/vi bott. När nu inte sista delen av Septimus Heap kommer ut på svenska förrän i maj (suck) och biblioteket inte var öppet när vi behövde ny bok så plockade jag fram den och frågade om vi kunde prova. Barnen är ibland överdrivet skeptiska till mina gamla läsupplevelser (Lex Millans märkvärdiga mormor ) med undantag av Löjliga familjerna så klart men vi satte igång efter att jag intygat att den är väldigt spännande. Det tyckte ju i alla fall mitt 11-åriga jag.

Sonen, nu 13 år, är inte lika intresserad längre av att lyssna när jag läser och den här boken är inte riktigt hans grej men dottern gillar den. Vi har kommit halvvägs och vi tycker båda den är spännande men det är mycket som jag totalt glömt. Klassperspektivet är ett av dem och historien om den lille pojken som far illa hos sin mamma som är "nattfjäril" har jag inte något som helst minne av. Lika bra för nu blir det mer spännande för oss båda även om jag redan vet vilket som blir det "stora avslöjandet" i slutet. Men det håller jag tyst om. Också här.

Om läsning, barnböcker och Max napp

Mina barn är väldigt "ordglada", och vi pratar mycket, hela tiden, och gärna i munnen på varandra. Säkert väldigt frustrerande för en del av våra vänner, bekanta och släktingar.

Ibland funderar jag på vad som är hönan och ägget: Jag läser högt för att de gillar ord, text, böcker etc. - eller de är bra på ordförståelse, läsförståelse etc. just för att jag läser högt. Den tråkiga sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan men i mina mer högfärdiga stunder tänker jag så klart att det beror på det sistnämnda.

Och så idag hamnade jag i stadens bästa bokhandel och kände plötsligt ett styng av avund på alla dem som var där med mindre barn och som precis är i början av läs- och ordäventyren. Det har kommit så många nya böcker för mindre barn som jag inte kommer att läsa utom möjligen för ev. barnbarn men då känns de troligen redan för gamla....

Men Max-böckerna verkar fortfarande vara storsäljare. Sonen kunde, helt utan ord, återberätta hela Max napp med hjälp av ljudeffekter och hitte-på-ord. Fantastisk bok och bokserie som fortfarande finns kvar i huset.

De behåller jag till barnbarnen.

Skulduggery Pleasant - del 2

Nu har vi precis avslutat del två i serien om skelettdetektiven Skulduggery Pleasant - En lek med elden. Egentligen är inte Skulduggery huvudperson utan - hör och häpna - en tjej! Tjejen Stephanie som också går under sitt antagna namn Valkyrie Cain är ovanligt tuff. Hennes medhjälpare är förutom Skulduggery en annan tjej (!) vid namn Tanith. Så inget gnäll i detta blogginlägg om mesiga tjejer, att inga tjejer är huvudpersoner o.s.v. Det sparar jag till en annan gång för jag är helt övertygad om att detta ämne kommer upp igen.

Det här är en rätt otäck bok. Dottern vill att jag ska skriva att den är bra, rolig och spännande men antagligen lite för läskig för yngre barn - och då menar hon barn i sin egen ålder. Så vänta med denna några år och om ni slutat med högläsning då så rekommenderas den som en bok att läsa själv när man går på högstadiet ungefär.

Nu är det tomt i kön... Vi vet inte vad som blir nästa. bok. Jag vill nog läsa något annat än ytterligare en Skulduggery men egentligen vill vi alla tre läsa sista Septimus Heap-boken. Vi får nog maila förlaget och fråga hur det går med den däringa översättningen. De har ju haft flera veckor på sig.

Påminner om Löjliga familjerna av Gunnel Linde

Återvinning är bra och här återvinner jag nu ett blogginlägg som jag skrev för två år sedan - mest för att jag tycker att denna bok är alldeles för bortglömd och det är fel, helt enkelt fel!

Konstigt nog (eller inte... har inget bra svar på det) har jag inte läst särskilt många böcker från min egen barndom för barnen. Ett lysande undantag är dock Löjliga familjerna av Gunnel Linde. 

Vi älskar den här boken! 

Familjerna som bor på Rad-i-radhusgatan heter Ingalunda (mamma heter Nejvor och ett av barnen Näppeligen), Jajamenson, Nannandag (dottern har det fyndiga namnet Manjana), Påstubben, Hålligång, Läggav, Påhitt, Fixare och så Gubben Lagom. Idag funderade vi på att läsa om den en gång till. Dottern tycker inte hon minns allt, mer än att den var rolig. Vi konstaterade att familjen Läggav nog var roligast, och tyckte nästan mest synd om Jajamenson som aldrig kan säga nej - vilket öde...

Skulduggery Pleasant - det gäller att begripa ironi

Han är död - men han låter inte en sådan liten detalj stoppa honom.

Så står det på omslaget till den första boken i serien om skelettdetektiven Skulduggery Pleasant.
Denna bokserie är listad som tonårsböcker i de flesta bokhandlar och det är nog rätt och riktigt. Dels är böckerna fyllda av ironiska kommentarer och det är ju inte helt lätt för yngre barn att avkoda. Dels är böckerna rätt våldsamma (författaren är tydligen själv en kampsportsfantast och det märks), folk dör och skadas i hyfsat stor omfattning.

Det var sonen som ville att vi skulle läsa böckerna om Skulduggery högt. Han har själv redan läst flera av dem men ville att vi skulle läsa tillsammans -  intressant. Från början blev han nog tipsad av skolbibliotekarien och jag minns hur han låg och fnissade när han läste böckerna själv. Det hindrar honom dock inte från att fnissa nu också vilket säkert beror på min fantastiska högläsning!

Så vad tycker vi då.
Sonen gillar de här historierna skarpt. Han tycker de ironiska kommentarerna och de "one-liners" som återkommer är väldigt roliga. Dottern tycker att boken är spännande men snäppet för otäck och faktum är att jag utelämnar ett par detaljer i boken (avryckta huvuden och lite sånt...). Hon uppfattar också humorn och ironin.

Jag tycker boken är utmärkt att läsa högt även om en del slagsmålsscener är tröttsamma att ta sig igenom. Och de ironiska kommentarerna ställer lite krav på mig som högläsare, att få till rätt ton för att de ska gå fram, det funkar ganska bra men ett par meningar har jag fått läsa om när jag märker att det blev helt fel.

Att läsa högt

I december skrev jag på annan plats:

Igår under högläsningsstunden läste jag en besvärjelse fel (tonvikten skulle vara på första stavelsen) varpå barnen (båda) utbrast: 

- Nej Septimus sa fel, det kommer inte att fungera! 

- Men det var ju jag som läste fel. 

- Oj, just det... 

Gissa om jag var nöjd. #karriärbyte #läsaintalböcker

Ha ha ha - jag blir glad varje gång jag tänker på det.

Bloggpaus, Septimusabstinens och talande skelett.

Det har varit en rysligt lång bloggpaus men ska vårt kollektiva minne hållas korrekt uppdaterat är det läge att, så att säga, pausa pausen.

På högläsningsfronten har vi fortsatt med Septimus Heap. Nu är både bok 5 och 6 avklarade men sedan - hjälp - har inte del 7 publicerats ännu! Hur ska vi stå ut! Om någon vecka kommer den sjunde delen, som på engelska heter Fyre, ut i hemlandet men det kan jag inte ge mig på att direktöversätta. Jag kan inte heller läsa i förväg, utan barnen. Poängen med vår högläsning just nu är att vi har som en bokcirkel ihop, fast det är bara jag som står för själva läsandet.

Septimus Heap-serien har varit en av de få serier som vi läst nästan i en följd. Vi tog en paus med Hicke men den var kort och så var vi tillbaka hos Heap. Vi har inte tröttnat på språket och världen böckerna beskriver vilket ju är ett väldigt gott betyg. Språket är egentligen alldeles för svårt för min nioåriga dotter. Ord som kvarstad, indignerad och imbecill begriper i ärlighetens namn inte alla vuxna, men det har varit ett utmärkt tillfälle att berika barnens ordförråd lite och jag gillar när böckerna inte backar för svårare ord. Dottern hade nog inte läst böckerna om hon skulle tragglat igenom dem själv så ännu en anledning att fortsätta med högläsningen.

I väntan på Heap nummer 7 läser vi Skulduggery Pleasant där det talande skelettet dyker upp. Mer om det senare.