Nabus bok, en kortrecension och minnet av en gammal bok

Jo men det här var i vår smak. Inga tokroliga djur med men det funkade ändå. Det gick fort att läsa och flöt bra. Lite rörigt ibland med namnen tyckte dottern men det är alltid ett problem när namnen inte är svenska och dessutom snarlika, barnen blandar ihop folket.

Vi var överens om att det var ett bra slut på boken och som vuxen tycker jag det finns en fin tanke bakom hela berättelsen. Jag är inte säker på att det är en bok som kommer att fastna i våra minnen någon längre period, det var inte stor litteratur. Å andra sidan vet jag en del böcker jag läste som barn som fastnade och som jag därför försökt läsa om som vuxen, för barnen. Tyvärr visar det sig ibland att böckerna plötsligt är helt oläsliga.
Tydligaste exemplet på det är boken Millans märkvärdiga mormor. Jag älskade den boken som barn men när jag försökte läsa den högt för mina barn tyckte jag (och barnen) att den var urtråkig, styltigt skriven och snusförnuftig. Vi gav upp.

Nabus bok

Efter Det (o)levande slottet återvänder vi till en gammal favoritförfattare - Zizou Corder. Denna gång boken Nabus bok. Inledningen är lovande med en stöld och ett mord.

Det levande slottet - äntligen utläst

Jag får nog öva upp barnens kritiska tänkande lite. Det flesta böcker vi tar oss igenom tycker de är rätt bra. Så var omdömet även om denna bok. Jag håller inte riktigt med. Lite käckt, segt och ibland direkt obegripligt. Det kändes som om vi inte läste den första delen i en bokserie då detaljer och skeenden som verkade spännande snabbt hastades över och annat mer ointressant utvecklades in absurdum. Jag var tvungen att googla och det finns två böcker till men det är efterföljare... Nej de kommer vi inte att läsa. Nu drar vi istället vidare till nästa bokuniversum.

Gästbloggare: Boktips från sonen

Sonen läser själv också. Han är 11 år nu och har plötsligt kommit in i en riktig bokslukarperiod efter att mest ha plöjt Kalle Anka-pocketar på egen hand. Nu har han i rask takt läst tre böcker som han gillade allihop. Här kommer hans boktips (i omvänd betygsordning):

3. Darlah

Boken är skriven av Johan Harstad. Den handlar om att NASA inte har pengar nog att skicka upp en rymdfärja till månen och anordnar en tävling för att få mer pengar till NASA. Tävlingen går ut på att tre ungdomar får åka till månen. Uppe på månen börjar mystiska saker hända. Generatorn går sönder på ett mystiskt sätt, och de hittar vanliga skoavtryck utanför månbasen. Någonting försöker ta sig in i månbasen, ingen vet vad...

Den här boken har en riktigt trög början men sen blir det riktigt ruggigt och spännande. P.S det sker dödsfall

Betyg: 4 av 5, halva boken gick ut på att komma upp till månen, långsam start.



2. Den gröna cirkeln

Boken är skriven av Stefan Casta. Den fick Barnens romanpris i P3 i år. Jag tycker att av de tre böckerna var detta den näst bästa. På baksidan står det att Stefan Casta alltid velat skriva en riktigt ruggig historia. Boken handlar om fyra ungdomar som går på internatskolan Fågelholken. Där sitter de på ett trädäck en stormig dag och tycker att allt flyger förbi dem, men de upptäcker att det är de själva som flyger iväg...

Boken är väldigt bra men ingenting för folk som är lättskrämda eller får mardrömmar. Jag fick ibland sitta nere i vardagsrummet och läsa för det var läskigt.

Betyg: Boken får 4,5 av 5. Lite svår att komma in i men sen är det omöjligt att komma ut.


1. Jävla Lucia

Boken är skriven av Mårten Melin. Det kommer en ny tjej till klassen, hon hatar fisk och på något mystiskt sätt fick hon klassens tuffaste kille att kissa på sig. Vem är hon egentligen och vad är det egentligen hon vill?
Hon säger att hennes pappa är urgammal men han kan inte vara ett år över 20.

Boken är bra men det är lite romantik i den. Den är ganska tunn jämfört med de andra två.

Boken får 5 av 5 för den hade ingen trög början och var väldigt spännande. Jag kunde inte sluta läsa utan var upp till 12 (det visste inte jag! säger mamma) 

Vi segar oss igenom det levande slottet...

Nej, den faller mig inte riktigt i smaken (som vi tvingar våra barn att säga när de inte gillar maten). Igår kväll undrade dottern om jag verkligen gillade boken och jag svarade ärligt att nej, detta var inte en av de bättre böckerna vi läst tillsammans. Hon höll med -Det händer inget i boken, konstigt att omslaget ser så spännande ut.

Omslaget är verkligen fantasieggande, mörkt och mystiskt men berättelsen står i stark kontrast till detta intryck. Käck ton, lite torftiga beskrivningar av miljöerna trots att grundberättelsen har alla möjligheter att vara spännande. Den är dessutom svår att läsa högt, jag tror aldrig att jag stakat mig så mycket som i denna bok, inget flyt i språket. Usch så seg. Den är snart slut dock och om inte något mirakulöst spännande inträffar läser vi ingen mer bok i denna serie.

Lejonpojken-triologin av Zizou Corder

De här tre böckerna läste vi faktiskt på raken i våras. När vi läser böcker som ingår i en serie så brukar det vara svårt att köra vidare utan paus. Man kan tröttna lite på tonen och önska en ny röst som omväxling. Den mörka materian-triologin läste vi faktiskt i ett svep. Det var ett hästjobb!

Första boken i ovan serie slutar lite mitt i så bok två var nödvändig att läsa direkt, och sedan ville vi hålla oss kvar i samma värld som Charlie och hans lejon lite till så då blev det till att dyka vidare in i den sista boken.

Charlie är hjälten, han kan prata kattspråk men det är en hemlighet. Hans föräldrar är forskare, de forskar om astma och allergier något som har betydelse för storyn, och är också de en slags hjältar i böckerna. Det går oerhört snabbt att komma in i första boken då Charlie redan på de första sidorna upptäcker att hans föräldrar är försvunna - kidnappade - och han bestämmer sig för att leta upp dem samtidigt som han plötsligt måste klara sig på egen hand. Han slår följe med en cirkus placerad på en stor båt och där träffar han Lejonen.

Sonen gillar böcker där barn och djur relaterar till varandra så det är nog en förklaring till att de gick hem. Böckerna är också väldigt spännande och så finns här ett tydligt mysterium som måste lösas. Det utspelar sig i framtiden där det inte längre finns någon olja att tillgå för vanligt folk, bara mycket rika kör bil, och man reser inte på samma sätt som idag, båttransporter har ersatt flyget. Det mystiska "Företaget" styr men allt får man inte förklarat för sig från början, och vissa saker antyds bara, något som boken tjänar på.

Andra boken utspelar sig i Venedig och sedan i en ort i Marocko, Essaouira, som också finns på riktigt. Vi gick in på Google Earth och hittade Essaouira, tittade på bilder över både den och Gibraltar. En resa till Venedig ligger numera högt upp på önskelistan!

De första böckerna är slut på förlaget så prova med ett bibliotek nära dig.

Det levande slottet (Trollkarlens slott)

Det levande slottet är en bok av författaren Diana Wynne Jones och hette tydligen från början Trollkarlens slott men när boken blev japansk animerad film gavs den ut på nytt och bytte namn. Varken barn eller jag blev särskilt förtjusta i den och var t.o.m. på väg att ge upp men så hade vi kommit så långt att det kändes dumt att sluta. Nu är vi halvvägs och den tar sig. Barnen tycker den är bättre men jag ger den fortfarande betyget: sådär.

Läsupplevelse från förr - Igraine den modiga

När jag gnällde som mest över bristen på tjejhjältar kom jag på att vi ju läst om en kvinnlig riddare men hade glömt bort vad boken hette. Under dagens biblioteksbesök hittade jag boken och skämdes lite när jag såg att det var en Cornelia Funke-bok. Det känns som jag borde kommit ihåg det eftersom hon är en favorit i hushållet.

Hur som helst heter boken Igraine den modiga och kan rekommenderas. Rolig och lätt att läsa högt. Båda barnen gillade den och så en tjej som hjälte.

Krigarprinsessans hemlighet utläst - och omtyckt

Ännu en sen kväll för att vi inte kunde sluta läsa. Jag tyckte slutet blev lite rumphugget. Som om författaren plötsligt fått bråttom att avsluta sin bok för att hinna till ett viktigt möte...

Det som framför allt började som ett sökande efter att hitta den familj hjältinnan kommit bort från, sin kentaurfamilj, blir plötsligt inte så intressant och ett nytt mål sätts upp. Men en riktig överraskning väntar på slutet! En som ingen av oss förväntat oss, det var kul.

Barnen tyckte boken var väldigt bra men inte lika bra som Zizou Corders andra böcker om Lejonpojken som vi läste i våras. Jag håller med men gillar att det var en tjejhjälte. Ska man välja så börjar man med Lejonpojken.

Krigarprinsessans hemlighet

Den här boken är ny och lånades av två anledningar.

• Författaren är Zizou Corder (pseudonym för Louisa Young) som också skrev böckerna om Lejonpojken som vi alla tyckte riktigt mycket om.
• Boken har en tjej i huvudrollen! Äntligen. Att det ska vara så himla svårt. Visserligen måste hon låtsas vara en kille men anledningen till det är intressanta att diskutera med barnen om.

Amuletten från Samarkand

Så då gav vi oss på en riktig utmaning. Amuletten från Samarkand av Jonathan Stroud. Det är första delen i en triologi om den kaxiga anden Bartimaeus. Historien utspelar sig i en värld som bär drag av vår egen, i vår egen tid, men som styrs av en magikerklass. Tröttsam frånvaro av tjejer...

Boken handlar om magikerlärlingen (och underbarnet) Nathaniel. En inte särskilt sympatisk "hjälte" vilket är skönt. Blir mindre präktigt då och lite mer intressant. Anden Bartimaeus är sarkastisk och dryg och står för de mer underhållande kommentarerna i boken. Den var svår att läsa högt. I kapitlen där Bartimaeus är berättarröst finns en mängd fotnoter och det var inte helt lätt att få flyt på läsningen när man måste infoga den texten.

Maffig bok på många sätt. Tjock, och svåra ord, men barnen tyckte den var spännande. Dottern, som är åtta år, somnade dock påfallande ofta... Nu efteråt säger hon att hon gillade den men jag tror att de långa beskrivningarna av omgivningar, det lite komplicerade språket och en inte helt lättillgänglig story fick henne att tappa koncentrationen och dåsa till. Vi lånade fortsättningen och började lite smått på den men bestämde oss faktiskt att ta en paus från Bartimaeus och läsa något annat emellan. Trots att boken fick tummen upp tror jag vi alla tre kände för omväxling.

Starcross - sen recension

Starcross lästes ut och gillades men fick inga överdrivna lovord. Det finns ytterligare en del i serien men nu tar vi nog en paus och läser lite annat emellan. Positivt med boken var helt klart illustrationerna som är detaljrika och fantasieggande. Vi läser oftast böcker utan illustrationer så det var en trevlig omväxling. Problemet med mesiga tjejer kvarstår. Boken efter Starcross hade även den en pojke i huvudrollen men sommarens läsning har åtminstone burits fram av en krigarprinsessa (återkommer om detta).

Mesiga tjejer och oproblematisk kolonialism

Starcross är spännande och rör sig i ett mycket fantasieggande landskap. Kombinationen av 1800-tal och rymden är läcker och känns lite ny. Men syster Myrtle i historien är en mes. Visst tuffar hon till sig ibland och kan trots hennes besatthet av att uppföra sig rätt och se ut som en dam föra handlingen framåt även handgripligen. Men det tillhör undantagen, och hela tiden med kommentaren att detta egentligen inte anstår en ung dam. Suck. Jag fattar att det ska utspela sig i en tid där 1800-talets seder och bruk, uppförandekoder och annat ska gälla men det stör mig ändå.
Ett annat probelm är bristen på politisk medvetenhet. Att Storbritannien koloniserar rymden med allt vad det innebär verkar här helt bekymmersfritt. Urinvånare på Mars och Jupiter får glatt maka på sig. Det är nästan så att man längtar till 70-talet och dess Proggiga barnböcker.

Nå, denna brist på resonemang får väl uppmärksammas av mig. Dags att diskutera kolonialism så att en 8-åring och 11-åring förstår alltså. Kan bli tufft...

Nästa bok - Starcross

Nu hade vi för en gång skull en bok på vänt. Starcross är fortsättningen på Larklight och har en galet spännande prolog. Vi kastas in i ett nytt äventyr som börjar strax efter att äventyren i Larklight avslutades.

Drakryttaren utläst - dålig mamma tvingar sina barn att vara vakna till 22.15

Men vi var tvungna att läsa ut boken, det är mitt försvar. Fast det blev lite sent.

Slutet var genomlyckligt. Jag hade nog väntat mig en obehaglig överraskning med något oväntat dödsfall men icke. Barnen jublade och gav boken betyg 5 av 5. Samma betyg har de flesta andra böcker vi läst fått... Jag får nog jobba lite på deras mer kritiska ådra eller så är jag helt enkelt fantastiskt skicklig på att välja högläsningsböcker. Jag hoppas på det sistnämnda.

Jag ger också boken bra betyg. Vad gäller högläsningsvänligheten får den absolut högsta betyg. Det är synd att tjejer alltid är så frånvarande. Det gäller många böcker vi läst de senaste åren med "Den mörka materian"-triologin som ett lysande undantag där huvudpersonen är en tjej (en ära hon visserligen får dela lite i del 2 och 3). Annars är det grabbar och åter grabbar med tjejer i biroller. Nu har jag lovat att vi ska läsa fortsättningen på Larklight - Starcross - och där är huvudpersonen=berättarjaget åter en pojk.

Nä jag hinner inte läsa så mycket längre...

Här om dagen fick jag frågan om jag läser mycket och svarade utan att tänka efter att nej, det gör jag tyvärr inte. Ändå läser jag massor av böcker på ett år med mina barn... Så läser gör jag ju definitivt. Varför föll det bort ur svaret?
Vad jag egentligen menade var nog att jag på intet sätt kan hänga med i litteraturdiskussioner längre. Det är sällan jag läst de böcker som är mest på tapeten. Både av de som diskuteras runt fikabordet och de som diskuteras på kultursidor/bloggar/tv/radio. Så kanske svaret är att det diskuteras för lite om barn- och ungdomsböcker! För om någon frågar om lästips för barn är jag unstoppable. Jag pratar till någon börjar gäspa.

Mina läsupplevelser med barnen är påfallande ofta, men absolut inte alltid, stora läsupplevelser. En del av böckerna kan kategoriseras under "god litteratur". Men själva läsupplevelsen är helt annorlunda än när man läser tyst och själv. För det första går det mycket lååångsammare. Vilket för det mesta är bra. Man suger mer på varje ord och upptäcker ord man inte kan eller glömt att använda på sistone. Sedan avbryter man sig och måste förklara saker lite då och då. När vi läser "Tre deckare" (kategoriseras nog inte under god litteratur) så får man exempelvis förklara det här med att telefon inte alltid var självklart och att telefonkiosker var ett tänkbart alternativ för en del på tidigt 60-tal. När jag läste hela "Mörka materian"-triologin insåg jag att mina barn var fullständigt obildade när det kom till berättelserna ur bibeln. Adam och Eva, ängeln Gabriel, Gud, Jesus och så den där helige anden (inte helt lättförklarad kan jag meddela). Igår hamnade vi i en diskussion huruvida alla drakar har vingar. Per definition alltså.

Ny bok - Drakryttaren av Cornelia Funke

Cornelia Funke är en gammal favorit. Böckerna om Spökjägarna lockade till många skratt och var spännande men, när vi läste dem för ett par år sedan, lite otäcka för barnen. En konstig kombination, kom jag ihåg att jag tänkte, av ett tokroligt spöke och blodiga beskrivningar. Hur som helst slukade vi alla de böcker som fanns om Spökjägarna och nu har vi precis börjat på boken Drakryttaren av Funke.

Man känner igen stilen lite grann. Fantasy och så en tokrolig karaktär som i denna bok heter Svavelfäll. Sex kapitel är avklarade i denna ganska långa bok och det är en lovande inledning med en drake på jakt efter ett förlovat land. Intressant nog utspelar sig boken i nutid. Som vuxen gillar jag att Funke tar ut svängarna med ganska utförliga och ibland poetiska beskrivningar av landskap och känslor. Barnen verkar inte heller ha något emot det och det är rejält mindre tröttsamt att läsa högt än Lassemaja-böckernas styltiga, korthuggna språk. Lassemaja-serien är ju möjligen mer avsedd för att barnen ska läsa själva (vilket de har fått göra också för jag pallar inte läsa dem, detta faller under regel nummer ett: somnar eller tröttnar den vuxne = jag, så åker boken ut).

En klassiker - Löjliga familjerna av Gunnel Linde

Konstigt nog (eller inte... har inget bra svar på det) har jag inte läst särskilt många böcker från min egen barndom för barnen. Ett lysande undantag är dock Löjliga familjerna av Gunnel Linde. Vi älskar den här boken! Familjerna som bor på Rad-i-radhusgatan heter Ingalunda (mamma heter Nejvor och ett av barnen Näppeligen), Jajamenson, Nannandag (dottern har det fyndiga namnet Manjana), Påstubben, Hålligång, Läggav, Påhitt, Fixare och så Gubben Lagom. Idag funderade vi på att läsa om den en gång till. Dottern tycker inte hon minns allt, mer än att den var rolig. Vi konstaterade att familjen Läggav nog var roligast, och tyckte nästan mest synd om Jajamenson som aldrig kan säga nej - vilket öde...

Larklight - nu är vi fast

Jo men visst fastnade vi. Barnen har lite svårt att komma ihåg alla figurer p.g.a. deras konstiga (=osvenska) namn. Så är det ofta när vi läser böcker översatta från engelska. Jag som högläsare måste fundera på hur jag ska uttala namnen och sedan komma ihåg hur jag sa, annars är förvirringen total. Jag tror barnens upplevelse av namn är ungefär som när jag någon enstaka gång läst ryska klassiker av typen Idioten. Då behövs en namnlista för att jag ska hålla ordning på kallesnamn, tilltalsnamn, vedertagna (på ryska) förkortningar av typen Alexander=Sasha.

Boken utspelar sig i rymden men under 1800-talet. Kolonisationen pågår, precis som den gjorde på riktigt, men i rymden istället för på exotiska kontinenter på jorden. En kritik av känslan av överlägsenhet gentemot det man inte förstår (vilda, ociviliserade folk på Mars exemeplevis) finns med och ger anledning till intressanta diskussioner med barnen, liksom äktenskap mellan olika "raser". Bra skrivet och utan pekpinnar.

Larklight

För tre dagar sedan började vi så på en ny bok. Äntligen. Vi har haft lite sorg efter att vi läst ut triologin om lejonpojken (mer om den kommer). När vi läst ut något riktigt bra brukar vi ha lite svårt att komma igång med en ny bok. Barnen har istället frossat i gamla Gaston som vi hittat på vinden. Nu lyckades jag pallra mig iväg till biblioteket i måndags och efter mycket velande och väljande blev det boken Larklight av Philip Reeve. Jag hade inte hört talas om vare sig bok eller författare tidigare men ingredienserna såg lovande ut. Sex kapitel in i boken är jag inte helsåld men barnen är nöjda och suckar och stönar när jag slutar läsa (vilket är ett bra tecken) och ingen somnar (vilket också är ett bra tecken).

Om bra högläsningsböcker

Tricket är att hitta böcker som:

- går bra att läsa högt

- gillas av alla (d.v.s. två barn i olika ålder och av olika kön, samt en förälder av annan ålder men av samma kön som ett av barnen)

- gärna vara fantasy

- inte vara för mycket fantasy

- gärna få ha djurinslag (helst hästar, men det är barnen inte helt överens om, mamman tycker inte det spelar någon roll, djurönskemålet är inte hennes)

-innehåller roliga ord, lite svåra men inte för svåra

- är bra, roliga och spännande (så klart - annars somnar den som läser)