Ny bok - Drakryttaren av Cornelia Funke

Cornelia Funke är en gammal favorit. Böckerna om Spökjägarna lockade till många skratt och var spännande men, när vi läste dem för ett par år sedan, lite otäcka för barnen. En konstig kombination, kom jag ihåg att jag tänkte, av ett tokroligt spöke och blodiga beskrivningar. Hur som helst slukade vi alla de böcker som fanns om Spökjägarna och nu har vi precis börjat på boken Drakryttaren av Funke.

Man känner igen stilen lite grann. Fantasy och så en tokrolig karaktär som i denna bok heter Svavelfäll. Sex kapitel är avklarade i denna ganska långa bok och det är en lovande inledning med en drake på jakt efter ett förlovat land. Intressant nog utspelar sig boken i nutid. Som vuxen gillar jag att Funke tar ut svängarna med ganska utförliga och ibland poetiska beskrivningar av landskap och känslor. Barnen verkar inte heller ha något emot det och det är rejält mindre tröttsamt att läsa högt än Lassemaja-böckernas styltiga, korthuggna språk. Lassemaja-serien är ju möjligen mer avsedd för att barnen ska läsa själva (vilket de har fått göra också för jag pallar inte läsa dem, detta faller under regel nummer ett: somnar eller tröttnar den vuxne = jag, så åker boken ut).

En klassiker - Löjliga familjerna av Gunnel Linde

Konstigt nog (eller inte... har inget bra svar på det) har jag inte läst särskilt många böcker från min egen barndom för barnen. Ett lysande undantag är dock Löjliga familjerna av Gunnel Linde. Vi älskar den här boken! Familjerna som bor på Rad-i-radhusgatan heter Ingalunda (mamma heter Nejvor och ett av barnen Näppeligen), Jajamenson, Nannandag (dottern har det fyndiga namnet Manjana), Påstubben, Hålligång, Läggav, Påhitt, Fixare och så Gubben Lagom. Idag funderade vi på att läsa om den en gång till. Dottern tycker inte hon minns allt, mer än att den var rolig. Vi konstaterade att familjen Läggav nog var roligast, och tyckte nästan mest synd om Jajamenson som aldrig kan säga nej - vilket öde...

Larklight - nu är vi fast

Jo men visst fastnade vi. Barnen har lite svårt att komma ihåg alla figurer p.g.a. deras konstiga (=osvenska) namn. Så är det ofta när vi läser böcker översatta från engelska. Jag som högläsare måste fundera på hur jag ska uttala namnen och sedan komma ihåg hur jag sa, annars är förvirringen total. Jag tror barnens upplevelse av namn är ungefär som när jag någon enstaka gång läst ryska klassiker av typen Idioten. Då behövs en namnlista för att jag ska hålla ordning på kallesnamn, tilltalsnamn, vedertagna (på ryska) förkortningar av typen Alexander=Sasha.

Boken utspelar sig i rymden men under 1800-talet. Kolonisationen pågår, precis som den gjorde på riktigt, men i rymden istället för på exotiska kontinenter på jorden. En kritik av känslan av överlägsenhet gentemot det man inte förstår (vilda, ociviliserade folk på Mars exemeplevis) finns med och ger anledning till intressanta diskussioner med barnen, liksom äktenskap mellan olika "raser". Bra skrivet och utan pekpinnar.