Här om dagen fick jag frågan om jag läser mycket och svarade utan att tänka efter att nej, det gör jag tyvärr inte. Ändå läser jag massor av böcker på ett år med mina barn... Så läser gör jag ju definitivt. Varför föll det bort ur svaret?
Vad jag egentligen menade var nog att jag på intet sätt kan hänga med i litteraturdiskussioner längre. Det är sällan jag läst de böcker som är mest på tapeten. Både av de som diskuteras runt fikabordet och de som diskuteras på kultursidor/bloggar/tv/radio. Så kanske svaret är att det diskuteras för lite om barn- och ungdomsböcker! För om någon frågar om lästips för barn är jag unstoppable. Jag pratar till någon börjar gäspa.
Mina läsupplevelser med barnen är påfallande ofta, men absolut inte alltid, stora läsupplevelser. En del av böckerna kan kategoriseras under "god litteratur". Men själva läsupplevelsen är helt annorlunda än när man läser tyst och själv. För det första går det mycket lååångsammare. Vilket för det mesta är bra. Man suger mer på varje ord och upptäcker ord man inte kan eller glömt att använda på sistone. Sedan avbryter man sig och måste förklara saker lite då och då. När vi läser "Tre deckare" (kategoriseras nog inte under god litteratur) så får man exempelvis förklara det här med att telefon inte alltid var självklart och att telefonkiosker var ett tänkbart alternativ för en del på tidigt 60-tal. När jag läste hela "Mörka materian"-triologin insåg jag att mina barn var fullständigt obildade när det kom till berättelserna ur bibeln. Adam och Eva, ängeln Gabriel, Gud, Jesus och så den där helige anden (inte helt lättförklarad kan jag meddela). Igår hamnade vi i en diskussion huruvida alla drakar har vingar. Per definition alltså.
