En av poängerna med våra läsupplevelser är att vi har dem tillsammans. Alla tre. Jag inkluderar inte maken här, han är inte med i just denna ekvation.
Vad det innebär i praktiken är dock att dottern, som är tre år yngre än sin bror, hela tiden får höra böcker som egentligen är för svåra för henne. Att läsa något som är för hennes åldersgrupp skulle sluta med att sonen inte skulle vilja lyssna och dottern är inte heller så intresserad av det faktiskt. De böckerna läser hon själv. Min dotter har dock ett VÄLDIGT stort behov av att förstå allt, vartenda ord, och när hon inte förstår måste jag avbryta och förklara. Ibland när jag har "flow" och är (pinsamt mycket) inne i berättelsen blir jag nästan irriterad när hon avbryter, då får jag börja om en bit upp. Men jag försöker lägga band på mig och vi är överens om att hon ska avbryta när meningen/stycket gör att det blir andningspaus.
Sonen däremot fick tidigare fnatt! Särskilt när vi läser Septimus Heap (man kan nämligen behöva förklara ord som "kvarstad" för en nioåring) som har många svåra ord och stycken där man kan tappa bort vem som sa vad i alla bisatser. När sonen fick fnatt blev dottern ledsen. Och så höll det på, trots mina förmaningar tills jag en dag utbrast att sonen antingen fick vara tyst och stå ut eller så läser vi böcker som passar för dotterns ålder!
Det har varit lugnt sedan dess.
