Efter första delen av Septimus Heap gick det ju absolut inte att sluta så nu har vi inte bara klämt en till, utan två i samma serie. Det har nog aldrig hänt förr och det får ses som ett gott betyg till böckerna att jag pallat läsa tre på raken. Normalt sett kroknar jag. Språket brukar bli tjatigt efter ett tag och det här är tjocka böcker. Men jag har också tyckt det var roligt att läsa, spännande och ovanliga historier med oväntade slut (fast hjälten klarar sig alltid så klart).
Alkemisten var dock en prövning för dottern. Det är ingen lätt historia att greppa då den innehåller förflyttningar i tiden och man blir lätt förvirrad över var de är och hur det kan gå ihop sig. Dottern vill ju gärna förstå allt, inga överslätande, snabbförklaringar duger. Så gott om tid på kvällen för att hinna gå igenom storyn fick bli receptet men då tog det också lite tid att komma igenom den.
